Som en avstickare från Chrilles målsättningsserie har jag en liten bonus till er.
Just nu läser jag lite psykologistuder som en del av min utbildning och även om jag bara förstår dem på en väldigt ytlig nivå så är det riktigt intressant.
Studien jag läser just nu handlar om så kallat "self talk" inom idrottsliga prestationer. Alltså, dialogen du för med dig själv i en matchsituation till exempel. Väldigt intressant, som sagt. Det dock var inte studien i sig som jag vill dela. Det är en mening som verkligen stod ut.
A meta-analysis conducted by Kyllo and Landers’ (1995) on goal setting in sport and exercise found that public goals (ES=0.79) were found to have a significantly larger effect size than semi-private (ES=0.20) and private (ES=0.06) goals.Detta går linje med väldigt mycket som sägs av folk som kan det här med målsättning, vilket egentligen inte är överraskande. Att få lite tryck utifrån är inte fel när det känns tungt och jobbigt... Men kolla in skillnaden! 79% mot 6% framgång mellan publika mål och de du bara kommer överens med dig själv i tystnad. Kanske är dags att dela med dig av dina målsättningar på Facebook?
 |
| Kan världens intressantaste man kan du. |
Det kan ju vara så att man sätter lite mer realistiska mål för att öka chansen att lyckas när man delar med sig publikt än bara i tystnad. Men spelar det nån roll? Jag lyckas hellre med 4 av 5 utmanande mål. Än 1 av 6 riktigt svåra. Om siffrorna nu stämmer.
Vad hundmat kan lära dig om målsättning
En av mina största tränarförebilder är Dan John. I hans bok Never Let Go pratar han om det så kallade Alpo Experimentet. Det går ut på att du väljer ett utmanande men rimligt mål, deklarerar publikt att om du misslyckas med det så ska du äta en burk Alpo... Alpo är hundmat, om du undrar.
Här ser vi konsekvenserna av att misslyckas. Folk som äter framför datorn eller med känslig mage varnas.
Det kanske är lite hårt att sätta ett såhär obehagligt straff för misslyckande. Men det finns ändå något att lära sig här. Kanske dags för en snällare variant av Alpo experimentet för att uppnå dina mål.
Alternativt skaffar du dig någon som säger åt dig vad du ska göra. Typ en personlig tränare?
Bra poäng där, Carl. Ofta behövs det inte ens något straff i det här sammanhanget. För de som precis har börjat träna kan en träningskompis vara ett effektivt redskap för att öka adherence. Nästa gång personen funderar på att skippa ett träningspass så sviker han/hon inte enbart sig själv utan även dennes träningskompis.
SvaraRaderaHar man fler som ser på, framförallt om man bryr sig om deras syn på en, så blir det direkt mycket svårare att bara säga "Äh, jag skiter i det här!" när saker inte riktigt går så lätt som man hoppas.
Marek: Ibland behöver man bli inspirerad av andras disciplin och förmåga att tvinga sig själva ur sin komfortzon. Även om man nödvändigtvis inte ska sätta såpass hårda straff på sig själv. "Jag ska träna idag! Annars måste jag äta hundmat!" kanske är något överdrivet men "Jag ska följa träningsschemat till punkt och pricka i 3 månader annars måste jag äta hundmat" är inte helt orimligt.
Radera